D

et var en gång en liten flicka som behövde ett hem och föräldrar som aldrig skulle överge henne.
Men flickan forslades runt över halva Sverige, från Bollnäs till Malmö.
Hon har bott på 21 orter i tio län.
Hon har flyttats 33 gånger – för att hon sägs vara en säkerhetsrisk.
Hon är bara 14 år. Hon säger att hon egentligen är en pojke.

Det börjar med ett mejl, bara några rader, en kvinna i Eskilstuna skriver om sitt bonusbarn. Jag ringer henne. Trots att jag inte vill skriva om barnärenden: de påstådda felen brukar inte gå att belägga, ord står mot ord.

Men det bonusmamman berättar är skakande. Nära på osannolikt.
Det ska visa sig att allt är sant.

Jag får en flyttkartong fylld med papper: utredningar, journaler, domar, dagböcker. Flera tusen dokument.
Fotografier.
På ett är Josefin i Värmland, den femte placeringen. Hon är nog fem år. Runda rosiga kinder. Vaken blick. Håret är permanentat, uppsatt i krusiga tofsar. Hon ler sött, lite stelt.
Familjen vill ha en snäll lydig flicka som inte äter för mycket.
Men Josefin äter ur sopor, ur djurens matskålar. Hon gör illa djur. Får raseriutbrott. Kastar sten.
Ingen akut oro finns hos socialtjänsten i Eskilstuna 14 mil österut. I en journal står att Josefin ”fortfarande har mer bra än dåligt i familjehemmet”.
Men en katastrof står för dörren.

Jag tvingar mig att titta på varje papper om Josefin och för in uppgifter i ett Exceldokument. Jag tänker att det måste gå att hitta misstagen. Systemfelen.
Några händelser sticker ut. Gnistor. Gnistor som inleder en händelsekedja, en rasande eldsvåda.
Eldsvådor kan släckas, men skador blir det alltid.

En brand börjar en höstdag i Värmland. Josefin är sex.
Hon kastar en sax på en lärare och försvinner. Rektorn hittar henne, något med Josefin skrämmer honom: flickebarnet ligger okontaktbar på vinden under ett bord.
Nu blir man oroad även på socialtjänsten i Eskilstuna.
Mår Josefin dåligt i familjehemmet? Får hon, som de uttrycker det, ”vara den flicka hon är”?
Följden blir att Josefin sex dagar före julafton förs till jourhem i Sunne där hon varje dag har upp till sju ångestutbrott och måste hållas fast, är ”i stort sett okontaktbar”, enligt jourhemsmamman som ger upp efter fyra dagar.

De där utbrotten i Sunne blir en ögonöppnare i Eskilstuna. Fosterföräldrarna har krävt lydnad. Josefin har inte mått bra av det. Hon är inte bara en arg liten flickunge, hon lider av allvarlig ångest.
Nu måste Josefin flytta igen. Och nu måste det bli rätt.
Socialtjänsten skriver att Josefin ”riskerar att allvarligt skadas om hon tvingas flytta mellan olika familjer”.
Så fattas ett beslut, en helomvändning: Josefin ska flytta hem till pappa.

Till den pappa hon tidigare skulle skyddas från. Man säger nu att ”hans engagemang för henne inte kommer att ta slut.”
Pappa orkar. Pappa vill.
Pappakärleken ska rädda Josefin.

Pappan. Jag tänker först att jag vill ta bort pappan från den här berättelsen. Jag tycker att han står i vägen. Mitt intresse gäller Josefin, de 33 besluten. Men det går inte.
När Josefin omhändertas är det även för att pappan misstänks ha varit våldsam mot ett annat av sina barn, vilket han senare till och med dömts för, mot sitt nekande.
Josefin är sju år när hon kommer tillbaka. Då är pappa omgift. De tackar ja till stöd i familjen. Metoderna heter saker som MIM. ART. Komet. BOJ. Josefin, pappan och bonusmamman bygger klossar och matar varandra med godis. Samspelet är fint, tycker behandlarna.
Men Josefin morrar som en hund.
Josefin rispar och tar stryptag på sig själv.
Josefin försöker slå sönder ett kök.
Josefin får diagnoser: ADHD och ”anknytningsstörning”. Men vilken hjälp hon behöver är de vuxna oeniga om.
Mer familjeterapi, kräver socialtjänsten.
Hemundervisning, anser rektorn, som vill stänga av Josefin från skolan.
En läkare säger: Josefin är traumatiserad och bör flyttas bort från pappa.
Pappan säger: Josefin behöver medicin, en assistent i skolan och terapi.
Det pyr runt Josefin igen, små eldhärdar. Och efter två år hos pappa utbryter nästa storbrand.

Den tändande gnistan är att Josefin står med en kniv på balkongen hemma hos sin mamma. Hon morrar. Hon hotar – enligt mamma – att döda. Polis och socialjour kommer.
Nu tycker alla att Josefin måste observeras, i en neutral miljö. De vill lägga in Josefin på bup, barnpsykiatrin.
Därför bryter man löftet, det att Josefin ”aldrig mer ska behöva flytta”.
På mindre än fyra månader har Josefin sju boenden. Det är som att varje ”nej” till Josefin kan utlösa en katastrof. Hon river, biter, sparkar, kastar.
Nu dyker för första gången formuleringen upp: ”vi kan inte garantera hennes, de andra barnens och personalens säkerhet”.
Josefin betraktas från och med nu som farlig, inte bara för sig själv.
Hon är nyss fyllda nio år.

Jag ser en ringdans runt Josefin. De sjunger en visa, versen börjar ”Du ska aldrig mer flytta”, refrängen går: ”Du är en fara för personalen.”

Dansen går i otakt. Några utreder, andra beslutar, ännu fler tolkar, tycker, behandlar, vårdar – eller bara förvarar.
Utredningar blir inte färdiga, för att Josefin ska flytta.
Behandlingar påbörjas inte, för att man inte vet vart Josefin ska flytta.
Jag ser inte planen. Ingen plan för hur Josefins trauman ska behandlas. Ingen plan när hon som störd tvååring placeras i familjehem i förhoppning att hon ska läka. Men hur?
Placering nummer femton är ett HVB-hem i Borlänge. Josefin är fortfarande nio år. Hon säger att hon heter Max och vill ha kalsonger och en riktig snopp.
Hon filar på sina bröstvårtor för att hindra dem från att växa.

Är Josefin pojke? Ingen vet. Josefin talar om sig själv som alla möjliga personer, både pojkar och flickor.
Det jag vet är att man bör utreda en flicka som ihärdigt säger sig vara pojke, för att kunna hejda puberteten. Pojkar har inte bröst. Pojkar får inte mens.
Det görs inte. I Borlänge tycker man att när Josefin är nöjd med att vara flicka så är det bra. När Josefin går till skolan med mascara skriver föreståndaren: ”Härligt”!
Josefin mår allt sämre i Borlänge. På hemmet tror man sig veta varför: när Josefin träffat pappa blir hon ännu argare, mer våldsam, pratar ännu mer om att hon heter Charlie, Alex, Sam eller Emil.
Pappa är huvudorsaken till Josefins problem, säger man. Pappa ”förmedlar dolda budskap” om att Josefin ska rymma och slåss.
Bäst är att hon inte träffar pappa.
Men Josefin blir inte friskare av att pappa är på avstånd. Josefin sparkar, biter, rymmer, kastar sten.
Josefin drar mössan över ansiktet och talar engelska. Josefin ser en ängel i trädgården.
Och efter ett år tar det stopp. Föreståndaren skriver att ”personalen far illa”. Josefin måste bort.
Josefins vårdplats sägs upp. Jag visste inte att det heter så: ”säga upp”. Vårdbolagen kan göra ett avtal om att ta hand om Josefin: först lova: det här klarar vi! Men hur ansvaret för Josefin eventuellt ska upphöra, det behöver man inte skriva in i avtalet.  Att ”säga upp” är vårdbolagets rätt.
Och Josefins rättigheter? Hennes mänskliga rättigheter, rätt till trygghet, föräldrar, skolgång?
Josefin kan inte säga upp sitt liv.

I Småland har Josefin en lite lugnare tid. Hon går i skolan. Hon utreds – igen! – i Linköping, grundligt denna gång.
Men en dag går Josefin och några pojkar på byn och krossar 17 rutor. Josefin är tolv år. Och branden är denna gång så fruktansvärd att den inte kan hejdas.

Jag sitter vid min dator, mitt Excelark är ett myller av bokstäver, siffror, färger; blått för polis, rött är flyttar, orange: självmordsförsök, gult: diagnos. Mönster ser jag. Våld och stenkastning betyder att få flytta. Så har Josefin lärt. Jag anar kraften i ett beteende som blivit tvångsmässigt.

 

Ringdansen går allt fortare. Under fem månader bor Josefin på åtta ställen på sex orter och vårdas däremellan på bup.
Det är våld, nedläggningar, polishämtningar.
Det är en mardröm.

En gång – den 16 februari 2015 – måste socialsekreteraren köra och hämta Josefin i Karlstad och sedan styra bilen söderut igen utan att veta vart. Det blir ett vandrarhem.
Jag tänker på hur det känns för Josefin, den natten? Senaste månaden har hon bott i familjehem i Katrineholm, flyttats efter sex dagar: sedan HVB-hem i Hagfors. Hon har vårdats på två sjukhus. Hon har rymt två gånger, stått på järnvägsspår, räddats och åkt polisbil i handklovar och spottluva. Hon har träffat: minst fyra poliser, tio boendestödjare, behandlingsassistenter, föreståndare.
Är det då hon tänker: Ingen vill ha mig.
För det är vad hon säger ibland. Och hon har rätt. Alla vill att Josefin ska må bra, och Ingen vill ha just Josefin.
Jo, pappa förstås. Men han går inte att samarbeta med, anser socialtjänsten i Eskilstuna numera.

Fyra år går det från att misstanken uppstår till att Josefin verkligen får diagnosen ”lindrig autism”. Hon är då 13 år. Barnpsykologen som under ett år gör den stora utredningen (den som aldrig fullföljdes eftersom Josefin hastigt flyttas från Småland till Hälsingland) ger diagnosen ”dissociativ störning”. Hon varnar:
”Utan kvalificerad psykoterapetisk behandling, samt den stabila grunden i form av en trygg och varaktig boendemiljö med viktiga vuxna att knyta an till bedömer undertecknad att den långsiktiga prognosen för (…) hälsa och utveckling är mycket oroande.”
Vård får Josefin förstås. Hela tiden. Ideliga inläggningar på bup-kliniker i åtta städer. Olika vård. En kör av röster i ringdansen.
”Josefin måste vara autistisk.”
”Om det inte är den sociala bakgrunden”
”Fast kan även vara biologiskt, ett arv?”
”Möjligen könsidentitetsstörning…”
”Svårt traumatiserad!”
Josefin själv säger ganska ofta: ”Lägg in mig. På bup kan de hejda mig innan det brinner i skallen”. Men bup vill inte ha henne där. Varför?
Jag räknar till minst 17 självmordsförsök. Om Josefin är sjuk och självmordsbenägen måste hon väl få vård? Och då måste hon väl låsas in eftersom hon hela tiden rymmer?
Långsamt får det upp för mig: för barn som Josefin finns ingen vårdform.

Var tredje tonårsplacering slutar med ”sammanbrott”. Som det heter på socialtjänstsvenska. Sammanbrott är när vården upphör hastigt och oplanerat. Pengar är inte problemet i fallet Josefin. Eskilstuna kommun öser in pengar. Det hjälper inte. Det blir värre. Det blir flickhemmet Smilla i Sörmland. Dit kommer Josefin på våren, 13 år gammal.
Versen, i repris: Nu Josefin ska du inte flytta mer!
Smilla lovar underverk. Josefin ska bo i en larmad lägenhet med åtta personal.
Det blir fyra självmordsförsök, fem polisingripande och minst tre bältningar.
Uppsägning.
Sammanbrott.
Smilla ringer en söndag och säger att Josefin ska hämtas samma kväll. (Det ska visa sig att bristerna på Smilla är så stora att de tvingas stänga).

Då förs Josefin till Lövsta, en statlig låst institution för äldre tonåringar. Det är enda alternativet. Två låsta kala rum med fastspikade möbler. ”Vård i avskildhet” kallas det, men många med mig säger: förvaring.
Josefin ritar teckningar: sönderskurna armar. Järnvägsspår. En ängel.
Läget är desperat. Det är nu som Eskilstuna kommun beslutar sig för att pröva något helt nytt. Josefin blir ett fall för vuxenvården, socialpsykiatrin – som annars inte arbetar med barn. Ett särskilt säkerhetshus ställs i ordning. Där ska hon bo bakom pansarglas med egen personalgrupp. Socialpsykiatrin kan inte säga upp Josefin. Hoppas man.

Historien om Josefin pågår medan du läser: rymningar, dödslängtan, förtvivlan. Ingen vet längre om Josefin från början hade diagnoser som förklarar det katastrofala haveriet. Eller om det är samhällsvården som skapat situationen.

Josefin vet att jag skriver den här artikeln. Hon vill vara en vanlig flicka – eller pojke – med familj och kompisar. Hon säger: Jag vill inte vara ett freak. Hon säger: Alla vuxna är korkade. Vad är det för fel på alla, säger Josefin.

Fotnot: Josefin heter egentligen något annat